GospelofChrist Bringing the Good News: Apropå Jesusmanifestationen

lördag 26 september 2009

Apropå Jesusmanifestationen

Manifestationen som kom av sig!

Mani festationen (eller felstationen)– tecknet, signalen, symbolen, märket, kännemärket, emblemet, stjärnbilden, konstellationen, beviset, uttrycket, kännetecknet, symtomet, yttringen, förebudet, omenet, varslet, järtecknet, dominerande stämningen, signum, signumet, signaturen, utslaget, uttrycket, ådagaläggandet, offentliggörandet, uppenbarandet, yttringen, demonstrationen.

That tricky priesthood!

Inlagt av Leif Berg

Här nedan artikel från Maranata församlingen Stockholm!

Apropå Jesusmanifestationen

På Stockholms gator och torg församlades kristna i gemensam Jesusmanifestation. Där fanns från olika riktningar ett brett spektra representerat under ekumenikens inbjudande parasoll denna soliga och vackra majdag.

I långa tåg drog man fram genom huvudstaden med affischer och banderoller, proklamerade och sjöng, för att på olika sätt visa sin tro på Jesus.

Till sist slöt man upp i Kungsträdgården där de kristna bokstånden stod tätt bland blommande körsbärsträd, och där erbjudanden om försäljning och prenumerationer av skilda skrifter och annat lockade människor till sig.

Numerären var enorm denna dag, med 18 000 personer samlade i ekumenisk anda. Från den stora scenen presenterades budskapet av bl a Svenska kyrkans Hakon Långström, pingströrelsens Niklas Piensoho, Oasrörelsens Berit Simonsson, journalisten Göran Skytte, Centrumkyrkans Stanley Sjöberg, Livets Ords Ulf Ekman, katolske biskopen Anders Arborelius och fader Raniero Cantalamessa från Rom m fl.

På storbildsskärmen zoomades i publiken tillbedjande och hängivna människor in, och då holländske Tjebbo van den Eijkhof uppmanade till tyst bön på knä, följde i stort sett hela folkhavet hans exempel och knäföll, tillsammans med podiets talare.

Bland korstecken, högt lyfta vajande madonnabilder, Kristusbilder, Jesusplakat, kors och krucifix av olika varianter enades de 18 000 i bön.

Under dagen hade böneämnen samlats in i korgar på Stockholms olika torg och nu skulle dessa bönelappar som människor lämnat in "eldas upp vid korset som ett brännoffer till Herren Jesus Kristus".

Till försmäktande sång och musik i emotionellt gripande arrangemang, steg röken från en svart plåttunna mot skyn. Röken från de böneämnen som människor i nöd och med förtroende överlämnat och delat med sig av, sågs nu via storbildsskärmen förvandlas till aska av de slickande eldslågorna alltmedan skrudade, både katolsk och syrisk ortodox präst, frimodigt avlöste varandra med rökelsekaret på scenen inför den tillbedjande människomassan.

Rökelsekaret svängdes av och an med yviga rörelser och det samlade ledarskapet från alla de grenar som fanns på plats i den abnorma representationen på podiet tycktes exalterad och storligen upprymd av denna rituella bön.

Ulf Ekman skrev 1989:

”Från påvens sida har ekumenik alltid varit betydelsefull. Men för den romersk-katolska kyrkan har detta alltid betytt att de skingrade bröderna skall komma tillbaka till moderkyrkan i Rom. Detta är den egentliga ekumenikens mening!

Vad är det alltså för spel som pågår inför tusentals troendes ögon? Ser man på påvedömets historia, har detalltid stått emot, stoppat och krossat all väckelsekristendom i alla tider."

Ja, vad var det för spel som nu tjugo år senare utspelades inför tusentals troendes ögon då samme Ekman tillsammans med sina ekumenbröder trätt in i ledet och intagit position för detta skökans härnadståg i vårt land, alltmedan påvens personlige predikant, den vitskäggige kapucinmunken fader Raniero Cantalamessa fick hela Kungsträdgården att utbringa ett jubel och en applåd till Jesus.

Upplevelsen av utanförskap var påtaglig. Hur var det möjligt att som troende bland 18 000 lovsjungande, hänförda och Jesus-proklamerande människor erfara främlingskap?

Den Jesus som presenterades var en politisk Jesus.

Talet om att komma inför Gud som en nation och om satsningar för att samla hela nationen nästa år, genomsyrade innehållet, och entusiastiska applåder till kung Jesus revs ned då numerär och kvantitet behandlades.

Det handlade också om en ritualernas Jesus som platsar i hela det brokiga ekumeniska utbud bland brännoffer och rökelsekar, bland skrudar och titlar.

Det bibliskt centrala, uppfordrande och aktuella i förkunnelsen om Jesus Kristus uteblev dock denna Jesusmanifestationens dag, nämligen talet om församlingens Jesus och hans snara tillkommelse - talet om brudens längtan efter sin brudgum och det snart förestående mötet på skyn.

Den kristna väckelsens genuina budskap om att göra sig redo inför den dagen hade ingen möjlighet att nå fram till alla dessa förhoppnings- och förväntansfulla människor.

Ett falskt ekumeniskt ledarskap ur olika läger, teg om den sanning som är Guds svar i denna sena tid: Jesus kommer snart! Bered dig möta Gud!

För att ingen på något sätt skulle kunna ta miste på den politiserade vision man gemensamt bar på radade man upp barn med landskapsflaggor på scenen för att ännu mer tydligt betona framtidsparollen: "hela landet ska representeras nästa år”, ”kanske 30- 40 000 nästa år", och jublet visste ingen gräns inför denna visionära proklamation om kvantitet.

Jesu liknelse om senapskornet, som växer upp till ett träd där himlens fåglar kan bygga sina bon presenterades, som en bild av att ”för Gud finns inga gränser”. Denna tolkning speglar än mer tydligt den vilsenhet kristenheten i verkligheten befinner sig i.

Senapskornets abnorma växande till ett träd som når upp till himmelen är onaturligt, och de andar som bygger sina bon i dess grenar är den onda makt som genom religiösa och politiska språkrör banar väg för antikrist, den makt som satt som sitt främsta mål att förgöra den Smorde.

1970 utropade Arne Imsen följande varning:
"Vi ser ordet gå i fullbordan. Allt förberedes på alla områden. Politiskt, militärt, ekonomiskt, kulturellt, religiöst förberedes för övermänniskans framträdande då en mänsklighet så terroriserad och sönderkörd av sataniska krafter, i sin djupaste förvillelse ska böja knä och ge antikrist sin hyllning som befriare och frälsare. Och i den kören som ger honom sin hyllning ska det vara hundratusentals avfälliga kristna, som hörde evangelium men förföll i ljumhet, slöhet, likgiltighet, materialism eller någonting annat. De ska vara med där och bedragas."

Det profetiska ordet går i uppfyllelse genom ljumhet, likgiltighet och sömnaktighet inför sanningen, Guds sanning. Vi går in i en tid då den världsvida väckelse man visionärt och numerärt proklamerar kommer att församla till moderkyrkan i Rom och hennes döttrar.

Bönen om väckelse är en allvarlig bön. Vem ska väckas om inte den som sover? Gud behöver redskap för att väcka en slumrande kristenhet, om möjligt skaka liv i någon; och måhända han vill börja med dig. Måhända han kallar dig som sitt vittne, sin martyr, att vara hans sändebud och språkrör för det korsets evangelium som i det profetiska ljuset avslöjar skökans gärningar.

Räkna inte med jublande massor, räkna inte med applåder; förvänta dig inte erkännande, dialog eller samarbete - du blir ensam. Det handlar om ensamhet och avskildhet att vara en Kristi korsbärare här i tiden. Det handlar om att bli utdömd som svärmare och sekterist, samhällsoanpassad och olämplig.

Maranatabudskapet om Jesu snara tillkommelse är det budskap som väcker människan till sund reflexion över sin belägenhet inom livets skilda områden, alltmedan skökovinet berusar och söver.

Jesusmanifestationen i Stockholm visade sig från talarstolen manifestera det avfall som leder in på förförelsens väg, av ett av skökan tjusat, drucket och bortkollrat ledarskap.

”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder icke delaktiga i hennes synder.” (Upp. 18:4)
”Låtom oss alltså gå ut till honom utanför lägret och bära hans smälek. Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den tillkommande staden.” (Hebr. 13:13)
Text: Karin Vidén

Hämtat från Maranata församlingen Stockholm.
http://www.maranata.se/search?updated-max=2009-06-06T05:00:00%2B02:00&max-results=7

Inlagt av Leif berg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)

Luther on ecumenism and papacy

History of the Papacy by J.A. Wylie: "...the Church (so-called) of Rome has no right to rank amongst Christian Churches. She is not a Church, neither is her religion the Christian religion. We are accustomed to speak of Popery as a corrupt form of Christianity. We concede too much. The Church of Rome bears the same relation to the Church of Christ which the hierarchy of Baal bore to the institute of Moses; and Popery stands related to Christianity only in the same way in which Paganism stood related to primeval Revelation. Popery is not a corruption simply, but a transformation. It may be difficult to fix the time when it passed from the one into the other; but the change is incontestible. Popery is the gospel transubstantiated into the flesh and blood of Paganism, under a few of the accidents of Christianity."

Martin Luther

Just as in the days of the Apostles, so at this day we are forced to hear from certain denominations that we (by our obstinacy to adhere to the truth) do offend against love and unity in the churches, because we reject their doctrine. It would be better (they say) that we should let it pass, especially since the doctrine in dispute is what they call non-essential, and, therefore (they say) to stir up so great a discord and contention in the church over one or two doctrines (and those not the most important ones) is unfruitful and unnecessary.

To this I reply: Cursed be that love and unity which cannot be preserved except at the peril of the word of God.

The negotiation about doctrinal agreement displeases me altogether, for this is utterly impossible unless the pope has his papacy abolished. Therefore avoid and flee those who seek the middle of the road. Think of me after I am dead and such middle-of-the-road men arise, for nothing good will come of it. There can be no compromise. (What Luther Says, II: 1019)

Ah, my dear brother in Christ, bear with me if here or elsewhere I use such coarse language when speaking of the wretched, confronted, atrocious monster at Rome! He who knows my thoughts must say that I am much, much, much too lenient and have neither words nor thought adequately to describe the shameful, abominable blasphemy to which he subjects the Word and name of Christ, our dear Lord and Savior. There are some Christians, wicked Christians indeed, who now would gloss things over to make the pope appear against in a good light and who, after he does so and has been dragged out of the mud, would like to reinstate him on the altar. But they are wicked people, whoever they may be, who defend the pope and want me to be quiet about the means whereby he has done harm. Truly, I cannot do this. All true, pious Christians, who love Christ and His Word, should, as said, be sincerely hostile to the pope. They should persecute him and injure him…. All should do this in their several calling, to the best of their ability, with all faithfulness and diligence. (What Luther Says, II: 1072)

What kind of a church is the pope’s church? It is an uncertain, vacillating and tottering church. Indeed, it is a deceitful, lying church, doubting and unbelieving, without God’s Word. For the pope with his wrong keys teaches his church to doubt and to be uncertain. If it is a vacillating church, then it is not the church of faith, for the latter is founded upon a rock, and the gates of hell cannot prevail against it (Matt.16:18). If it is not the church of faith, then it is not the Christian church, but it must be an unchristian, anti-Christian, and faithless church which destroys and ruins the real, holy, Christian church. (Luther’s Works, vol. 40, Church and Ministry II, The Keys, p.348)

All this is to be noted carefully, so that we can treat with contempt the filthy, foolish twaddle that the popes present in their decrees about their Roman church, that is, about their devil’s synagogue (Rev.2:9), which separates itself from common Christendom and the spiritual edifice built up on this stone, and instead invents for itself a fleshly worldly, worthless, lying, blasphemous, idolatrous authority over all of Christendom. One of these two things must be true: if the Roman church is not built on this rock along with the other churches, then it is the devil’s church; but if it is built, along with all the other churches, on this rock, then it cannot be lord or head over the other churches. For Christ the cornerstone knows nothing of two unequal churches, but only of one church alone, just as the Children’s Faith, that is, the faith of all of Christendom, says, ”I believe in one holy, Christian church,” and does not say, ”I believe in one holy Roman church.” The Roman church is and should be one portion or member of the holy Christian church, not the head, which befits solely Christ the cornerstone. If not, it is not a Christian but an UN-Christian and anti-Christian church, that is, a papal school of scoundrels. (Luther’s Works, Volume 41, Church and Ministry III, Against The Roman Papacy, An Institution Of The Devil, p.311)

I believe the pope is the masked and incarnate devil because he is the Antichrist. As Christ is God incarnate, so the Antichrist is the devil incarnate. The words are really spoken of the pope when its said that hes a mixed god, an earthly god, that is , a god of the earth. Here god is understood as god of this world. Why does he call himself an earthly god, as if the one, almighty God werent also on the earth? The kingdom of the pope really signifies the terrible wrath of God, namely, the abomination of desolation standing in the holy place. (Luthers Works, vol.54, Table Talks, No.4487, p.346)

C. H. Spurgeon on Popery

"It is the bounden duty of every Christian to pray against Antichrist, and as to what Antichrist is no sane man ought to raise a question. If it be not the Popery in the Church of Rome there is nothing in the world that can be called by that name. It wounds Christ, robs Christ of His glory, puts sacramental efficacy in the place of His atonement, and lifts a piece of bread in the place of the Saviour....If we pray against it, because it is against Him, we shall love the persons though we hate their errors; we shall love their souls, though we loathe and detest their dogmas...."

-- C. H. Spurgeon

Search The Bible.

Choose a Bible		Book or Range

Type your text here	Ignore Case Highlight Results

Frälsningens väg!

Heb 11:25 Han ville hellre utstå lidande med Guds folk än för en kort tid leva i syndig njutning;
Heb 12:2 Och må vi därvid se på Jesus, trons hövding och fullkomnare, på honom, som i stället för att taga den glädje som låg framför honom, utstod korsets lidande och aktade smäleken för intet, och som nu sitter på högra sidan om Guds tron.
Heb 12:3 Ja, på honom, som har utstått så mycken gensägelse av syndare, på honom mån I tänka, så att I icke tröttnen och uppgivens i edra själar.
Heb 12:15 Och sen till, att ingen går miste om Guds nåd, och att ingen giftig rot skjuter skott och bliver till fördärv, så att menigheten därigenom bliver besmittad;
Heb 12:16 sen till, att ingen är en otuktig människa eller ohelig såsom Esau, han som för en enda maträtt sålde sin förstfödslorätt.
Heb 12:17 I veten ju att han ock sedermera blev avvisad, när han på grund av arvsrätt ville få välsignelsen; han kunde nämligen icke vinna någon ändring, fastän han med tårar sökte därefter.
Heb 10:36 I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få vad utlovat är.
Heb 10:37 Ty "ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja;
Heb 10:38 och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom".
Heb 10:39 Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.

Ord 25:26 Såsom en grumlad källa och en fördärvad brunn, så är en rättfärdig som vacklar inför den ogudaktige.

Upp 3:16 Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.

Se Ljum, sammanblandad, mixad, förväxlad, utbytt, utväxlad, ersatt, avlöst, efterträdd, liknöjd, likgiltig!

2Ti 4:7 Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron.
2Ti 4:8 Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på "den dagen", och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse.