lördag 29 augusti 2009

Lewi Pethrus ekumenik i Bibelns ljus


Efter att sökt redogöra vad den ljumma skökokristen-domen består av i vår tid Ekumenik/karismatik-mystikreligion och hur det stora avfallet inletts i svensk kristenhet så fann jag denna angelägna artikel av Levi Petrus som jag vill bidraga med, må det öppna våra ögon och taga bort täckelset så att vi kan se med Andens klarsyn och återfå troheten mot Kristus i våra liv och församlingar!

Fridshälsningar Leif Berg

Lewi Pethrus ekumenik i Bibelns ljus:

Det finns många levande kristna inom svenska statkyrkan och i andra länders olika kyrkosamfund, och även inom grekisk-katolska kyrkan och inom påvekyrkan finnas uppriktiga kristna här och där.
Men därmed är det icke sagt, att katolska kyrkan är riktig eller att statskyrkosystemet är det riktiga. Man måste komma ihåg, då man talar om en sådan sak som denna, att göra skillnad på individer och system, annars blir man orättvis.

Skökoväsendet:

Först och främst är det fråga om en stor uppslutning av alla kristna samfund på jorden (Upp13). Det skall bliva en stor religiös makt i den yttersta tiden, som skall stå som ett stort religiöst trustvälde vid sidan av det stora politiska trustväldet!

En dansk huvudstadstidning skrev härom under veckans lopp, att det ekumeniska mötet och den organisation, som kommer att uppstå därur, blir på det religiösa området, var Nationernas förbund är på det politiska. Det är alldeles riktigt. Det är vad Bibeln säger skall ske.

Och en dag skall Kyrkan, denna stora religiösa federation i världen, bli ett sprängbräde för Antikrist.

Den kommer att vara en plattform för vad Skriften kallar "det andra vilddjuret" eller "den falska profeten".

Någon säger det är icke fråga om trosfrågor, utan endast om sociala frågor. Mina vänner, vad är detta: "En Herre, en tro, ett dop"? Är det inte själva trosbekännelsens kärna, man här rör vid.

Ekumeniska möten måste nödvändigt bidraga till, att andliga gränslinjer utplånas, gränslinjer som är tydligt utmärkta i Guds ord och som måste upprätthållas om ett verkligt, andligt liv skall kunna existera i Guds församling.

Luther stod ensam på riksdagen i Worms mot den kyrka som har fått så många hedersbetygelser i dagens ekumenik.

Luther stod också en gång inför en lysande skara, men han stod där anklagad, för att han förkunnat den personliga frälsningen och för sina angrepp mot en vilsegången kyrka. Och följden av hans förkunnelse var, att en gränslinje åter blev uppdragen mellan sanning och villfarelse i fråga om frälsningen.

Det är fruktansvärt, att man tager med ogudaktiga människor av alla slags och så säger, att man vill utföra Kristi församlings uppgift i världen.

Borde man icke först se till att få människor omvända.

Men här stå vi inför detta, att man vill ha med hela kristenheten i en världskyrka, där man icke längre fäster sig vid personlig omvändelse, utan blott att man är född i ett kristet land och godtager kyrkoformen, även om man opponerar sig mot den kristna lärans viktigaste grundsatser.

Huru allvarligt är icke detta! Jag tänker på de frikyrkliga, som komma med och träffa präster av alla slag. Det är klart att ett sådant möte måste trubba av känslan för den personliga frälsningens betydelse.

Det är även en fara för, att gränslinjen mellan tro och otro utplånas.

I detta möte är troligen de flesta, som deltager, nyteologer, och man gör ingen hemlighet därav. Man tror inte på Bibelns inspiration, på Kristi gudom, på försoningen, på uppståndelsen, på det övernaturliga. och dessa män går i täten för detta arbete.

Man har övat sig oerhört med att använda ord, som dölja ens inre avsikter.

På detta sätt kommer det ekumeniska att bidraga till nyteologiens framryckning och att sålunda grundvalarna för den levande kristna tron upprivas.

Hur ska de frikyrkliga kunna hävda sanningen om personlig omvändelse som villkor för medlemskap i församlingarna, dopsanningen och andra bibliska läror, då de allierat sig med världskyrkorna.

Saken är den att, utan att man vet eller förstår det, så glider man in i något, som man egentligen ytterst inte vill komma in i. Men man är där, och så måste man plåna ut gränslinjerna.

En oerhörd fara också därför, att det förebereder katolicismens intåg i landet. Säga vad man säga vill, detta är ett faktum, som ingen människa kan tillbakavisa.

Vi ha män i Svenska Kyrkan, som arbeta på lång sikt. Det de inte vinna i dag, det vinna de i morgon. Och så nära, som vi nu är, att öppna för katolicismen, ha vi aldrig varit.

Här finns präster i vårt land, som öppet förklara sina sympatier för katolicismen men ändå stå kvar och äta statskyrkans bröd och underhållas av oss och andra frikyrkliga.

Katolicismen är i antågande allt mer och mer -denna sköka vars händer drypa av blod, denna hemska kyrka, som har många millioner mäns och kvinnors blod på sitt samvete; denna samvetslösa påvekyrka är på väg att komma in i Sverige igen.

Katolikerna är mästare uti att arbeta bakom kulisserna, och det är icke tu tal om att icke ett sådant arbete pågår också i Sverige.

Gud förbarme sig och hjälpa svenska folket att vakna inför detta. Vi ha som protestanter mycket gott, som katolikerna sakna. Ju renare ett folk har sanningen från Gud ibland sig, ju lyckligare är det, och protestantismen är i alla fall renare än den romerska och grekiska katolicismen.

Dessa kyrkor och nyteologer skulle icke tänkas existera utan den brinnande urkristendomen, som de nu förakta.
De leva som snyltgäster på väckelsekristendomen, utan vilken de icke skulle existera.


Egen kommentar:

Här måste vi inberäkna den Charismatiska-mystik rörelsen med sina otaliga avarter och främmande eldar, sedeslöshet, normlöshet, falsk lära, mysticism, ängladyrkan, spådomar, ockulta inslag, med makt begär och splittring en konkurerande rival till den äkta troheten i Kristus! Slut kommentar.


Den katolska kyrkan har icke kommit till, som den nu är. Nej, den har kommit på avväger, men det goda, som den har i sin lära, är kommit från en levande och brinnande kristendom, från Jerusalem, från pingsten. Och de goda grundsatser, som finnas i den katolska kyrkan, ha kommit från väckelsekristendomen.

Jag önskar Gud i himlen, att vi må se, vad en levande församling betyder!

Skaran av levande, helgade människor i världen betyder mycket mer än alla ekumeniska möten, ty det är för dessa uppgivna själars skulle, som vreden hålles tillbaka (se Lot- Sodom).

När dessa blivit borttagna, komma vedermödans störtfloder över världen. Det är de levande brudesjälarna, som hålla denna störtflod tillbaka.

En levande kristens kraft består i det personliga, en personlig frälsning, Det är det, vi måste arbeta på, att få personer omvända till Gud. Men detta kan icke ske genom kyrkomötebeslut eller kommitteutredningar.

När Gud velat ha något gjort i världen, så har han tagit ut en människa, en man eller kvinna, för sin räkning.
När Luther stod ensam på riksdagen i Worms mot den kyrka, som fått så många hedersbetygelser i dagens ekumenik, uträttade han mycket mer än alla dessa prelater här i Stockholm tillsammantagna, ty han stod där, visserligen ensam och underlägsen, i fråga om mänsklig styrka, men gripen av Gud, och den kraft han hade att helt lita sig till, var den gudomliga.

De medel däremot, som ekumeniska möten använder sig av och rekommenderar, är i huvudsak mänskliga.

Här stod en ensam man kämpande i levande tro på Gud mot den förenade världs och kyrkomakten och vann en seger, som betydde mer för samtid och eftervärld än alla kyrkomötens alla utredningar och resolutioner.

Gud verkar genom helt uppgivna personligheter och ofta genom ringa sådana.
När Gud skulle frälsa världen, kallade han icke tillhopa hela den judiska kyrkans mest framstående män och rådgjorde med dem om hur världen skulle frälsas.
Nej han hade sin egen plan.

Herren har något annat att sätta i stället för denna nya mänskliga enhet, som man nu vill framarbeta, och det är Andens enhet, en verklig enhet. Men den andliga enheten, där den existerar, den bygger inte på yttre system utan på själarnas gemenskap med Gud och därmed följande gemenskap med varandra.

Det är den rätta enheten, och en sådan enhet existerar redan verkligen bland Guds folk.

Gud utväljer det ringa och använder det för sina höga och heliga syften för att komma det på skam, som menar sig något vara och som är stort i människors ögon.

Inför sådana gudomliga redskap och gudasända andliga rörelser ter sig betydelsen av sådant som det ekumeniska synnerligen ringa.

Låt oss tro på det gudomliga istället på det mänskliga, tro på Gud, bedja och vänta! Låt oss som Luther ligga på våra ansikten inför Gud! Då är vi skickliga att fylla våra uppgifter i Guds rike som redskap för andlig väckelse.

Gud hjälpe oss!


Inlagt av Leif Berg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Luther on ecumenism and papacy

History of the Papacy by J.A. Wylie: "...the Church (so-called) of Rome has no right to rank amongst Christian Churches. She is not a Church, neither is her religion the Christian religion. We are accustomed to speak of Popery as a corrupt form of Christianity. We concede too much. The Church of Rome bears the same relation to the Church of Christ which the hierarchy of Baal bore to the institute of Moses; and Popery stands related to Christianity only in the same way in which Paganism stood related to primeval Revelation. Popery is not a corruption simply, but a transformation. It may be difficult to fix the time when it passed from the one into the other; but the change is incontestible. Popery is the gospel transubstantiated into the flesh and blood of Paganism, under a few of the accidents of Christianity."

Martin Luther

Just as in the days of the Apostles, so at this day we are forced to hear from certain denominations that we (by our obstinacy to adhere to the truth) do offend against love and unity in the churches, because we reject their doctrine. It would be better (they say) that we should let it pass, especially since the doctrine in dispute is what they call non-essential, and, therefore (they say) to stir up so great a discord and contention in the church over one or two doctrines (and those not the most important ones) is unfruitful and unnecessary.

To this I reply: Cursed be that love and unity which cannot be preserved except at the peril of the word of God.

Just as in the days of the Apostles, so at this day we are forced to hear from certain denominations that we (by our obstinacy to adhere to the truth) do offend against love and unity in the churches, because we reject their doctrine. It would be better (they say) that we should let it pass, especially since the doctrine in dispute is what they call non-essential, and, therefore (they say) to stir up so great a discord and contention in the church over one or two doctrines (and those not the most important ones) is unfruitful and unnecessary.

To this I reply: Cursed be that love and unity which cannot be preserved except at the peril of the word of God.

The negotiation about doctrinal agreement displeases me altogether, for this is utterly impossible unless the pope has his papacy abolished. Therefore avoid and flee those who seek the middle of the road. Think of me after I am dead and such middle-of-the-road men arise, for nothing good will come of it. There can be no compromise. (What Luther Says, II: 1019)

Ah, my dear brother in Christ, bear with me if here or elsewhere I use such coarse language when speaking of the wretched, confronted, atrocious monster at Rome! He who knows my thoughts must say that I am much, much, much too lenient and have neither words nor thought adequately to describe the shameful, abominable blasphemy to which he subjects the Word and name of Christ, our dear Lord and Savior. There are some Christians, wicked Christians indeed, who now would gloss things over to make the pope appear against in a good light and who, after he does so and has been dragged out of the mud, would like to reinstate him on the altar. But they are wicked people, whoever they may be, who defend the pope and want me to be quiet about the means whereby he has done harm. Truly, I cannot do this. All true, pious Christians, who love Christ and His Word, should, as said, be sincerely hostile to the pope. They should persecute him and injure him…. All should do this in their several calling, to the best of their ability, with all faithfulness and diligence. (What Luther Says, II: 1072)

What kind of a church is the pope’s church? It is an uncertain, vacillating and tottering church. Indeed, it is a deceitful, lying church, doubting and unbelieving, without God’s Word. For the pope with his wrong keys teaches his church to doubt and to be uncertain. If it is a vacillating church, then it is not the church of faith, for the latter is founded upon a rock, and the gates of hell cannot prevail against it (Matt.16:18). If it is not the church of faith, then it is not the Christian church, but it must be an unchristian, anti-Christian, and faithless church which destroys and ruins the real, holy, Christian church. (Luther’s Works, vol. 40, Church and Ministry II, The Keys, p.348)

All this is to be noted carefully, so that we can treat with contempt the filthy, foolish twaddle that the popes present in their decrees about their Roman church, that is, about their devil’s synagogue (Rev.2:9), which separates itself from common Christendom and the spiritual edifice built up on this stone, and instead invents for itself a fleshly worldly, worthless, lying, blasphemous, idolatrous authority over all of Christendom. One of these two things must be true: if the Roman church is not built on this rock along with the other churches, then it is the devil’s church; but if it is built, along with all the other churches, on this rock, then it cannot be lord or head over the other churches. For Christ the cornerstone knows nothing of two unequal churches, but only of one church alone, just as the Children’s Faith, that is, the faith of all of Christendom, says, ”I believe in one holy, Christian church,” and does not say, ”I believe in one holy Roman church.” The Roman church is and should be one portion or member of the holy Christian church, not the head, which befits solely Christ the cornerstone. If not, it is not a Christian but an UN-Christian and anti-Christian church, that is, a papal school of scoundrels. (Luther’s Works, Volume 41, Church and Ministry III, Against The Roman Papacy, An Institution Of The Devil, p.311)



I believe the pope is the masked and incarnate devil because he is the Antichrist. As Christ is God incarnate, so the Antichrist is the devil incarnate. The words are really spoken of the pope when its said that hes a mixed god, an earthly god, that is , a god of the earth. Here god is understood as god of this world. Why does he call himself an earthly god, as if the one, almighty God werent also on the earth? The kingdom of the pope really signifies the terrible wrath of God, namely, the abomination of desolation standing in the holy place. (Luthers Works, vol.54, Table Talks, No.4487, p.346)


C. H. Spurgeon on Popery


"It is the bounden duty of every Christian to pray against Antichrist, and as to what Antichrist is no sane man ought to raise a question. If it be not the Popery in the Church of Rome there is nothing in the world that can be called by that name. It wounds Christ, robs Christ of His glory, puts sacramental efficacy in the place of His atonement, and lifts a piece of bread in the place of the Saviour....If we pray against it, because it is against Him, we shall love the persons though we hate their errors; we shall love their souls, though we loathe and detest their dogmas...."

-- C. H. Spurgeon


Google Translate

Search The Bible.

Choose a Bible Book or Range
Type your text here
Ignore Case
Highlight Results

Pray for Uganda Africa

Pray for Uganda, Africa

Frälsningens väg!

Heb 11:25 Han ville hellre utstå lidande med Guds folk än för en kort tid leva i syndig njutning;
Heb 12:2 Och må vi därvid se på Jesus, trons hövding och fullkomnare, på honom, som i stället för att taga den glädje som låg framför honom, utstod korsets lidande och aktade smäleken för intet, och som nu sitter på högra sidan om Guds tron.
Heb 12:3 Ja, på honom, som har utstått så mycken gensägelse av syndare, på honom mån I tänka, så att I icke tröttnen och uppgivens i edra själar.
Heb 12:15 Och sen till, att ingen går miste om Guds nåd, och att ingen giftig rot skjuter skott och bliver till fördärv, så att menigheten därigenom bliver besmittad;
Heb 12:16 sen till, att ingen är en otuktig människa eller ohelig såsom Esau, han som för en enda maträtt sålde sin förstfödslorätt.
Heb 12:17 I veten ju att han ock sedermera blev avvisad, när han på grund av arvsrätt ville få välsignelsen; han kunde nämligen icke vinna någon ändring, fastän han med tårar sökte därefter.
Heb 10:36 I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få vad utlovat är.
Heb 10:37 Ty "ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja;
Heb 10:38 och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom".
Heb 10:39 Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.

Ord 25:26 Såsom en grumlad källa och en fördärvad brunn, så är en rättfärdig som vacklar inför den ogudaktige.

Upp 3:16 Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.

Se Ljum, sammanblandad, mixad, förväxlad, utbytt, utväxlad, ersatt, avlöst, efterträdd, liknöjd, likgiltig!

2Ti 4:7 Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron.
2Ti 4:8 Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på "den dagen", och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse.

Jesus HATES the deeds of the Nicolaitiane, which I also hate.

Rev. 2:6 But this thou hast, that thou hatest the deeds of the Nicolaitianes, which I also hate. Nicolaitianes -To conquer the people or laity, these "deeds" had become in Pergamos a "doctrine" (Rev. 2:15)

Counter

Website counter