söndag 25 januari 2009

Jungfru Maria har stigit ur altartavlan!!

Har K.G. Hammar blivit troende? Läs själv! Artikel Införd i Expressen:
Längtan efter Jungfru Maria fick artikelförfattaren att lämna Svenska kyrkan. Foto: E Carlsson Jan
Vår saknad efter Jungfru Maria
Det största helgonet, Maria, spelade en gång en stor roll i de nordiska folkens liv. Kvinnorna bad om hjälp vid förlossningen och i alla familjeangelägenheter var Maria en centralgestalt och hon har alltid levt och vördats i folkfromheten. Hon gav kvinnorna någon att samtala förtroligt med.
Det skriver i dag BIRGITTA LÖWENDAHL apropå helgens högtid.

Saknaden efter Maria kan nästan beskrivas som en fantomsmärta, en känsla av något annat som kunde ha varit, att ha ont av något som fattas. Kanske delas denna saknad av flera?
Maria fattas oss och även hela hennes stora familj. Saknaden är stor efter den helige Josef, helgonen, änglarna, inkarnationens verklighet.
Särskilda fester till helgonens ära fanns redan på 100-talet och vi för denna tradition vidare. Viktigt att vi då minns och för fram det största av helgon, Maria.
I de flesta städer finns en Mariakyrka. De är namngivna efter Jesu moder Maria, de har fått Marias heliga namn.
En gång i tiden fanns Maria mitt
ibland oss, hon deltog i våra vardag, hon var älskad och vördad. Hon kallades
tidigt för Vår Fru. Spåren efter henne finns kvar
i namnen Vårfrukyrkan, Vårfrukoret, Våffeldagen, som från början hette Vårfrudagen. Vårfrukoret var det förnämsta av koren, det östra, som befinner sig närmast soluppgången.
Det finns ett stort tomrum i Sverige efter Maria, en saknad efter hennes närvaro. Varje människa bär en gudsbild inom sig och en längtan efter helhet och godhet. Och i den gudsbilden saknas ofta en moderlig, kvinnlig sida.

Maria spelade en gång en stor roll i de nordiska folkens liv. Kvinnorna bad Maria om hjälp vid förlossningen och vid alla familjeangelägenheter var Maria en centralgestalt och hon har alltid levt och vördats i folkfromheten.
Många fann säkert en tillflykt hos henne, inför Marias bild, hon som var både ung flicka, maka, mor och som även förlorat sitt barn. Hon gav kvinnorna någon att samtala förtroligt med.
Min egen saknad efter Maria, efter hennes närvaro i kyrkan blev så stor att jag konverterade till katolska kyrkan.
Jag kände att hon drog mig till sig, hon förde mig tillbaka till rötterna, till urkyrkan, Jag längtade efter en hel familj, en familj med både himmel och jord i samverkan.
I Svenska kyrkan var det så ekande tomt – inga helgon, inga änglar ingen moder. Bara fader och son.
Det ekade under kyrkvalven av de långa predikningarna. Ordet blev bara till ord, de blev inte till kött.
Jag greps av en fruktansvärd längtan efter mor Maria och efter kyrkans mor, efter den kvinnliga närvaron. Visheten som föregick allt. Hon som var högt benådad, som svarade ja när ängeln Gabriel besökte henne. Hon som svarade: Gör med mig som du har sagt. Ske din vilja. Hon som hade tillit.
Jag började även känna en längtan efter den helige Josef som beskyddade henne och barnet. Och efter det kvinnliga!
Mjölken och tårarna saknas! Extasen saknas! Hängivenheten saknas! Det icke verbala, ordlösa saknas! Skapandet saknas! Den helige ande saknas! Liturgin saknas! Navelsträngen till paradiset är borta.

Min egen jordiska mamma sade till mig: var försiktig Birgitta, berätta inte det här för någon, de kan bli arga på dig!
I hennes medvetande fanns fortfarande ett eko från den katolska faran. Det fanns länge en lagstiftning mot den katolska tron och det var förenat med att kunna dömas till döden eller att förvisas
om man var katolik.
Maria blev så småningom ett ofarligt smycke att hänga upp på väggen eller att ställa i ett hörn.
Men Maria är en modig och kraftfull kvinna som säger ja till livets alla utmaningar och som ständigt inspirerar till nya visioner. Hon vänder upp och ner på hierarkier och visar på människans och inte minst kvinnans värdighet.
Våra stora diktare Gunnar Ekelöf, Bo Setterlind, Hjalmar Gullberg har Maria i sitt hjärta och det är folkfromheten och kulturen som burit henne genom århundraden.
Hon har varit fördold och hon verkar fortfarande tillsammans med Josef i det fördolda, i tystnaden och de är den kristna meditationens grundfigurer. De bär nådens mönster.

Mariakulten var svår att avskaffa bland befolkningen. När Maria försvann från kyrkan blev hon kvar i naturen och i kulturen. Folktron ger must och näring till religionen, genom heliga källor, uppenbarelser, personligt tilltal, bönhörelse. Hon har alltid varit djupt älskad och saknad.
Det är fler som vaknat upp och börjar något yrvakna erkänna den saknad som finns. Hon fattas oss.
I Uppsala domkyrka finns nu en märklig skulptur som heter ”Återkomsten”. Professorn vid Konstfack Anders Widoff har gestaltat Maria i form av en skulptur, stående på tröskeln till sitt eget kor, hennes blick söker sig mot Vasakoret, det som en gång var Vårfrukoret där Marias altare fanns innan reformationen.

Den dåvarande biskopen KG Hammar hälsade Jesu moder Maria tillbaka till Uppsala domkyrka efter 500 år.
”Hon är efterlängtad”, sade KG Hammar, ”och hon har mycket att säga oss i dag. Hon har stigit ur sin altartavla och står nu på golvet mitt ibland oss. Hon har kommit närmare oss och vi henne.”
Vi kan i enhetens tecken samlas igen. Maria vittnar om kärlekens förnyande kraft.
Men i musiken har hon alltid varit närvarande. Det är märkligt. I den nutida klassisk musiken är hennes närvaro mycket stark, som hos Arvo Pärt och John Taverner.
BIRGITTA LÖWENDAHL
Birgitta Löwendahl är ordförande för den ekumeniska föreningen Maria Regina Caeli, ”för spridandet av kunskap om och kärlek till Jungfru Maria”. Den ger också ut tidningen Jungfru Maria.


Egen kommentar: Här blandas Mystik, folktro, kultur,och en märklig tro på ett trästycke som plötsligt framträder ut ur ett altarskåp och har mycket att säga! Ockultism!
Det låter magiskt! Här ska Maria stå för det fabricerade enhets-perspektivet som lockar och tjusar!? Maria-Himladrottningen! Ja nog är det folktro! Vad menar Birgitta Löwendahhl med närvaro? Inflytelse, påverkan, förtjusning, och den sägs vara stark! Spridandet av "kunskap och kärlek" till Jungfru Maria, det bör märkas!
Det här är katolsk ersättnings-teologi! Man har bytt ut, förväxlat och sammanblandat Bibelns lära! Bara en blind kan tro sådant! Man sätter tro till lögn! Kommentar av Leif Berg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Luther on ecumenism and papacy

History of the Papacy by J.A. Wylie: "...the Church (so-called) of Rome has no right to rank amongst Christian Churches. She is not a Church, neither is her religion the Christian religion. We are accustomed to speak of Popery as a corrupt form of Christianity. We concede too much. The Church of Rome bears the same relation to the Church of Christ which the hierarchy of Baal bore to the institute of Moses; and Popery stands related to Christianity only in the same way in which Paganism stood related to primeval Revelation. Popery is not a corruption simply, but a transformation. It may be difficult to fix the time when it passed from the one into the other; but the change is incontestible. Popery is the gospel transubstantiated into the flesh and blood of Paganism, under a few of the accidents of Christianity."

Martin Luther

Just as in the days of the Apostles, so at this day we are forced to hear from certain denominations that we (by our obstinacy to adhere to the truth) do offend against love and unity in the churches, because we reject their doctrine. It would be better (they say) that we should let it pass, especially since the doctrine in dispute is what they call non-essential, and, therefore (they say) to stir up so great a discord and contention in the church over one or two doctrines (and those not the most important ones) is unfruitful and unnecessary.

To this I reply: Cursed be that love and unity which cannot be preserved except at the peril of the word of God.

Just as in the days of the Apostles, so at this day we are forced to hear from certain denominations that we (by our obstinacy to adhere to the truth) do offend against love and unity in the churches, because we reject their doctrine. It would be better (they say) that we should let it pass, especially since the doctrine in dispute is what they call non-essential, and, therefore (they say) to stir up so great a discord and contention in the church over one or two doctrines (and those not the most important ones) is unfruitful and unnecessary.

To this I reply: Cursed be that love and unity which cannot be preserved except at the peril of the word of God.

The negotiation about doctrinal agreement displeases me altogether, for this is utterly impossible unless the pope has his papacy abolished. Therefore avoid and flee those who seek the middle of the road. Think of me after I am dead and such middle-of-the-road men arise, for nothing good will come of it. There can be no compromise. (What Luther Says, II: 1019)

Ah, my dear brother in Christ, bear with me if here or elsewhere I use such coarse language when speaking of the wretched, confronted, atrocious monster at Rome! He who knows my thoughts must say that I am much, much, much too lenient and have neither words nor thought adequately to describe the shameful, abominable blasphemy to which he subjects the Word and name of Christ, our dear Lord and Savior. There are some Christians, wicked Christians indeed, who now would gloss things over to make the pope appear against in a good light and who, after he does so and has been dragged out of the mud, would like to reinstate him on the altar. But they are wicked people, whoever they may be, who defend the pope and want me to be quiet about the means whereby he has done harm. Truly, I cannot do this. All true, pious Christians, who love Christ and His Word, should, as said, be sincerely hostile to the pope. They should persecute him and injure him…. All should do this in their several calling, to the best of their ability, with all faithfulness and diligence. (What Luther Says, II: 1072)

What kind of a church is the pope’s church? It is an uncertain, vacillating and tottering church. Indeed, it is a deceitful, lying church, doubting and unbelieving, without God’s Word. For the pope with his wrong keys teaches his church to doubt and to be uncertain. If it is a vacillating church, then it is not the church of faith, for the latter is founded upon a rock, and the gates of hell cannot prevail against it (Matt.16:18). If it is not the church of faith, then it is not the Christian church, but it must be an unchristian, anti-Christian, and faithless church which destroys and ruins the real, holy, Christian church. (Luther’s Works, vol. 40, Church and Ministry II, The Keys, p.348)

All this is to be noted carefully, so that we can treat with contempt the filthy, foolish twaddle that the popes present in their decrees about their Roman church, that is, about their devil’s synagogue (Rev.2:9), which separates itself from common Christendom and the spiritual edifice built up on this stone, and instead invents for itself a fleshly worldly, worthless, lying, blasphemous, idolatrous authority over all of Christendom. One of these two things must be true: if the Roman church is not built on this rock along with the other churches, then it is the devil’s church; but if it is built, along with all the other churches, on this rock, then it cannot be lord or head over the other churches. For Christ the cornerstone knows nothing of two unequal churches, but only of one church alone, just as the Children’s Faith, that is, the faith of all of Christendom, says, ”I believe in one holy, Christian church,” and does not say, ”I believe in one holy Roman church.” The Roman church is and should be one portion or member of the holy Christian church, not the head, which befits solely Christ the cornerstone. If not, it is not a Christian but an UN-Christian and anti-Christian church, that is, a papal school of scoundrels. (Luther’s Works, Volume 41, Church and Ministry III, Against The Roman Papacy, An Institution Of The Devil, p.311)



I believe the pope is the masked and incarnate devil because he is the Antichrist. As Christ is God incarnate, so the Antichrist is the devil incarnate. The words are really spoken of the pope when its said that hes a mixed god, an earthly god, that is , a god of the earth. Here god is understood as god of this world. Why does he call himself an earthly god, as if the one, almighty God werent also on the earth? The kingdom of the pope really signifies the terrible wrath of God, namely, the abomination of desolation standing in the holy place. (Luthers Works, vol.54, Table Talks, No.4487, p.346)


C. H. Spurgeon on Popery


"It is the bounden duty of every Christian to pray against Antichrist, and as to what Antichrist is no sane man ought to raise a question. If it be not the Popery in the Church of Rome there is nothing in the world that can be called by that name. It wounds Christ, robs Christ of His glory, puts sacramental efficacy in the place of His atonement, and lifts a piece of bread in the place of the Saviour....If we pray against it, because it is against Him, we shall love the persons though we hate their errors; we shall love their souls, though we loathe and detest their dogmas...."

-- C. H. Spurgeon


A Wideness in Gods Mercy? (Billy Graham)

Loading...

Feeding sheeps or amusing goats Christian Entertainment An Evangelic Heresy

Loading...

Charles Spurgeon Apostasy mixed religion!

Loading...

Google Translate

Search The Bible.

Choose a Bible Book or Range
Type your text here
Ignore Case
Highlight Results

Pray for Uganda Africa

Pray for Uganda, Africa

Frälsningens väg!

Heb 11:25 Han ville hellre utstå lidande med Guds folk än för en kort tid leva i syndig njutning;
Heb 12:2 Och må vi därvid se på Jesus, trons hövding och fullkomnare, på honom, som i stället för att taga den glädje som låg framför honom, utstod korsets lidande och aktade smäleken för intet, och som nu sitter på högra sidan om Guds tron.
Heb 12:3 Ja, på honom, som har utstått så mycken gensägelse av syndare, på honom mån I tänka, så att I icke tröttnen och uppgivens i edra själar.
Heb 12:15 Och sen till, att ingen går miste om Guds nåd, och att ingen giftig rot skjuter skott och bliver till fördärv, så att menigheten därigenom bliver besmittad;
Heb 12:16 sen till, att ingen är en otuktig människa eller ohelig såsom Esau, han som för en enda maträtt sålde sin förstfödslorätt.
Heb 12:17 I veten ju att han ock sedermera blev avvisad, när han på grund av arvsrätt ville få välsignelsen; han kunde nämligen icke vinna någon ändring, fastän han med tårar sökte därefter.
Heb 10:36 I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få vad utlovat är.
Heb 10:37 Ty "ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja;
Heb 10:38 och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom".
Heb 10:39 Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.

Ord 25:26 Såsom en grumlad källa och en fördärvad brunn, så är en rättfärdig som vacklar inför den ogudaktige.

Upp 3:16 Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.

Se Ljum, sammanblandad, mixad, förväxlad, utbytt, utväxlad, ersatt, avlöst, efterträdd, liknöjd, likgiltig!

2Ti 4:7 Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron.
2Ti 4:8 Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på "den dagen", och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse.

The Dangers Of Pragmatism vad din pastor borde veta innan han uttalar sig

Loading...

Deception In The Last Days

Loading...

Faith and confession Hindu style

Loading...

Book of Rememberance

Loading...

Judgment Seat of Christ

Loading...

The Adulation of Man in the Purpose Driven Life.

Loading...

The Mindset of Catholicism Permeating Evangelicalism

Loading...

The Trojan Church

Loading...

Twisting the Word

Loading...

De ska ha ett och samma sinne Det stora Babylon moder till alla skökorna och till styggelserna

Loading...

Jesus HATES the deeds of the Nicolaitiane, which I also hate.

Rev. 2:6 But this thou hast, that thou hatest the deeds of the Nicolaitianes, which I also hate. Nicolaitianes -To conquer the people or laity, these "deeds" had become in Pergamos a "doctrine" (Rev. 2:15)

Nicolaitians, to conquer the laity !

Loading...

Counter

Website counter